Omvändelserop från Etiopien

I början av året kom det väntade brevet från Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien till Svenska kyrkans ledning. De är djupt oroade med anledning av kyrkomötets beslut om att viga enkönade par som togs hösten 2009. Brevet som är en kallelse till omvändelse har jag skrivit mer om här. Brevet kan läsas i sin helhet i svensk översättning på Yngve Kalins hemsida under noterat, 13 januari. När du ändå är inom hans hemsida så läs gärna också det uppmuntrande inlägget ”Vad gömmer sig bakom statistiken?”, publicerat den 26 januari. Tänk vilken välsignelse det hade varit för Sverige om Guds ord och gudstjänsten fått stå i centum och prägla alla församlingar runt om i landet!

Annonser

Är moralism det enda som predikas?

I måndags möttes Eva Brunne, Jimmie Åkesson och kulturjournalisten Maciej Zaremba i Engelbrektskyrkan i Stockholm för ett samtal med temat ”Vi och dom – innanför eller utanför?”. Bl a rapporterar Svenska Dagbladet och Dagen om det.

Daniel Grahn på Dagen ger en kommentar till händelsen där han bl a skriver: ”Förra gången vann biskop Brunne när hon fick Jimmie Åkesson att lämna Storkyrkan i vredesmod.” Och: ”Heder åt Eva Brunne som tog debatten vid riksdagens öppnande, och i gårdagens möte. Varje lokal präst och pastor bör göra detsamma. Ingen får lockas att tro att Sverigedemokraterna är mer kristna än vad de är.”

Men var verkligen den aktuella gudstjänsten rätt tillfälle för att starta en debatt? Ska någon gudstjänst vara ett debattforum? Snarare är det väl meningen att alla oavsett politisk hemvist ska få höra ett budskap från Gud?!

Kanske såg Brunne det som att hon ”vann” debatten när en del Sverigedemokrater lämnade kyrkan. Men budskapet som förmedlades och hela situationen illustrerar hur stora delar av Svenska kyrkan spårat ut. Det som förmedlades var ren och skär moralism. Nu blev det ett ”vi och dom”. De övriga kyrkobesökarna uppmuntrades att tänka: ”Vi är i vart fall bättre än de där Sverigedemokraterna.” Efteråt hävdade Brunne att hon tolkade evangeliet in i vår tid. Men det hon förmedlade var inte evangelium. Evangelium är nämligen det glada budskapet om syndernas förlåtelse för Jesu skull. Det är det alldeles unika budskapet som kyrkan har att förkunna. För att det ska uppstå behov av evangelium förutsätts att vi avslöjas som syndare och inte stärks i vårt hyckleri – vilket torde vara resultatet efter gudstjänsten i Storkyrkan.

I en intervju inför julen uttryckte Anders Wejryd att predikan vid riksmötets öppnande inte var någon tillfällighet. Kyrkan ska fortsätta ta sig ton i politiska frågor. Detta grundas på att Svenska kyrkan har så många medlemmar, fler än LO. Om man går tillbaka något i historien finner man att Svenska kyrkan haft ärkebiskopar som grundat sitt budskap i vad Gud säger i Bibeln och inte i vad folkopinionen säger eller i hur många medlemmar man har.

Glöm inte de onådda

Leif Nummela i finska Folkmissionen skriver om nöden för att nå de onådda folken i en ledare i Uusi Tie 9/9-10. Jag återger den nedan från Kristet Perspektiv nr 4/2010. Det Nummela tar upp är något jag funderat mycket på, inte minst i förhållande till att många evangelisk-lutherskt kristna i Sverige på ett helt annat sätt än tidigare måste lägga stort engagemang på att bygga upp ett gudstjänst- och församlingsliv när det man tidigare varit en del av har raserats. Om man ska ha egen gudstjänstlokal och stå för lön till prästen kostar det också mycket pengar. Men låt oss inte glömma att vi som kristna har del i uppdraget att nå de onådda med evangeliet om Jesus. Ett uppdrag som hastar. Gud brinner av längtan att rädda människor innan det är för sent!

När kyrkostriden intensifieras och kräver mera uppmärksamhet måste väckelserörelserna vaka över att deras missionsinsats inte försvagas. Missionen har alltid varit och kommer alltid att vara ett kännetecken på en sund kristendom. Kristna är sändebud i världen. Kyrkfolket som blivit berört av Guds kärlek bär på nöden för de onådda folkgrupperna i världen. Om den nöden slocknar medför det en allvarlig snedvridning av kristnas liv.

En god nyhet är att antalet missionärer i världen har ökat kraftigt efter år 1980. I de över 4 000 missionsorganisationerna arbetar nu sammanlagt ca 250 000 missionärer från tvåhundra länder. Det innebär en tillväxt under trettio år med 2 200 missionsorganisationer och 180 000 missionärer. Ökningen är störst utanför västvärlden.

Samtidigt måste man konstatera att endast tio procent av missionärerna koncentrerar sig på att nå de 2,7 miljarder människor som evangeliet ännu inte har nått. Det finns över 3 000 helt onådda folkgrupper som inte ännu är föremål för missionsarbete.

Det finns alltså mycket ogjort arbete för en lång tid framöver. Missionsarbetet måste finnas kvar som första prioritet på listan över viktiga uppgifter.

De som sänder ut och de som sänds ut behöver inte vara något annat än vanliga kristna. Verket är Guds och han ger växten. Ett överväldigande uppmuntrande exempel på detta är det som under de senaste decennierna har skett i Mongoliet. Kyrkan har vuxit från några hundra personer till 50 000. Gud har använt sig av helt vanliga missionärer och kristna. En av dem är Christer Øygard, en pensionerad urmakare. Han reparerar klockor som man övergett och de säljs till förmån för missionsarbetet. Den norska tidningen Utsyn berättar om Øygards arbete och även om den otroliga församlingstillväxten i Mongoliet.

I missionsarbetet frågas det efter trofasthet. Gud själv svarar för tillväxten.

Blodet som talar starkast

En abortläkare i Pensylvania i USA har gripits för mord. Han misstänks för att ha mördat sju barn (troligen 100-tals fler som inte kan bevisas) efter att ha satt igång förlossningen sent under graviditeten och för att ha orsakat en kvinnas död genom överdosering av smärtstillande medel. Aftonbladet skriver om det här och Expressen här. Ja till Livet kommenterar det här och skriver bl a ”Det groteska är inte bara morden i sig, utan även det faktum att om fostren dödats några minuter tidigare medan de ännu var på väg ut ur livmodern, så hade deras död knappast uppmärksammats på nyhetsplats.”

Det är en ohygglig inställning till människolivet som abortören visar när han så kallsinnigt kan döda små barn. Men vad är det som gör att reaktionerna blir så starka bara för att barnet dödas utanför livmodern? Vad är det för avgörande som sker i ”födelsekanalen”? Det var ju precis samma barn några minuter tidigare, inne i livmodern! Varje foster är en människa som skulle skyddas alltifrån konceptionen.

”Din brors blod ropar till mig från marken”, säger Gud till Kain när han mördat sin bror Abel (1 Mos 4:10). Det måste vara ett fruktansvärt rop också från vårt land idag. Inte bara på grund av alla mord det rapporteras om utan också på grund av alla aborterna. Här har inte minst vi kristna ett ansvar att outtröttligt påminna om vad en abort egentligen är: Ett utsläckande av en människas liv. Och det får vi göra även då vi vet att tusentals människor bär på sår i själen för att de antingen själva gjort abort eller uppmuntrat någon att göra det. Bl a för deras skull får vi inte tiga. Dessa sår kan inte läka ordenligt om de inte får rätt behandling. Därför är det helt avgörande att det vi säger präglas av det som står om Jesus: ”Han var full av nåd och sanning.” (Joh 1:14)

Tydlighet när det gäller sanningen kan, och måste, hållas samman med kärlek och omsorg om den enskilda människan. Vi har ett underbart budskap att förmedla om en förlåtelse som ger frid både med Gud och i samvetet. Jesus kallar på oss var och en och vill att vi ska komma med vår syndabörda till honom. Den som kommer till honom kommer till ”det renande blodet som talar starkare än Abels blod” (Heb 12:24). Vad vi än skulle ha gjort för synd så talar Jesu försonande blod starkare inför Gud. Jesu blod renar från all synd (1 Joh 1:7). Han kan och vill förlåta, upprätta, hela och ge ny frimodighet till var och en som bär på sår i hjärtat.

Förföljelse och växt

Open Doors har presenterat den årligt återkommande listan över länder där förföljelsen mot kristna är värst. Som vanligt återfinns Nordkorea på första plats. Där ses all religiös verksamhet som ett hot mot regimen. Open Doors skriver: ”Genom att mobilisera alla resurser av makten, försöker Nordkorea desperat att styra samhället i syfte att utrota all kristen verksamhet. Den nordkoreanska regimen har under ”kampanjer” på 100 och 150 dagar, riktat in sig på att finna, arrestera och döda de hemliga kristna hela i Nordkorea… Trots dessa omänskliga förhållanden växer kristendomen och chanserna att få höra evangeliet växer, särskilt för dem som bor i städer i närheten av Kina.”

Många av våra syskon i tron lever under ohyggliga omständigheter, och ändå växer kyrkan! Ett starkt vittnesbörd om evangeliets kraft och den dyrbara gåva, syndernas förlåtelse, samvetsfrid och evigt liv, som vi får genom Jesus. De vet att de förlorar allt om de förnekar Jesus och att de har allt att vinna på att, under alla omständigheter, hålla fast vid Honom. De vet att de är gäster och främlingar på jorden och att ett bättre land, det himmelska väntar (Heb 11:13-16).

Låt oss uthålligt be för de förföljda och om förföljarnas omvändelse! En rannsakande fråga kan också ställas till oss själva: Lever vi själva nära Jesus, genom nådemedlen och bönens gemenskap, så att Han blir mer och mer omistlig för oss? Vad är viktigast för mig/oss? Var är vårt hemland?

Hela listan med 50 länder finner du här.

Jesus Kristus är densamme

I årets första nummer av Kyrka och Folk har jag med en text med ovanstående rubrik som återges nedan med några smärre förändringar och tillägg.

I det aktuella numret lyfts det fram flera sorgliga tecken på att ”avkristning pågår”, ett uttryck lånat från Henrik Perrets blogg där han skriver om den kalender som tagits fram inom EU som har med information om många olika religioners högtider men där man helt utelämnat de kristna högtiderna. Ett annat exempel är statsministerns jultal som berörs i ledaren, kan läsas här. Vi lyfter också fram exempel på att personer inom Svenska kyrkan förnekar att Jesus är enda vägen till frälsning: Ny teologi för religionsmöten. Att Dalai lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka pekar i samma riktning. Vi får också signaler om att förföljelsen mot kristna ökar i många länder. Allt är sådant som Jesus förutsagt ska ske innan han kommer tillbaka.

Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse… Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av många för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma. (Matt 24:4-14)

Jesus manar till vaksamhet så att vi inte blir bedragna. Det är nödvändigt att vi håller oss till den friska källan, till Bibelns ord, och aktar oss för sådan undervisning som står i strid med den. Samtidigt möter vi i Bibeln många uppmaningar till glädje och frimodighet. Vi har ingen anledning att gå med nedböjda huvuden. Jesus har segrat i vårt ställe på korset och vunnit en evig rättfärdighet åt oss. Var och en som kommer till honom möter förlåtelse, frid och en öppen himmel!

Detta underbara budskap kallas vi att vara med i att förmedla till andra människor, både i vår egen omgivning och genom missionärer i andra länder. Och vi får göra det i en frimodig tilltro till att evangeliet som förkunnas i sig självt har kraften att skapa tro, upprätta och förvandla. Den helige Ande verkar i och genom Guds ord!

Även den värste förföljare kan bli vunnen för Guds rike, tänk bara på aposteln Paulus. Och en hotfull ”torped” kan bli en Jesu ambassadör för förlåtelse och försoning, vilket Matthew Harrison ger exempel på i artikeln ”En rättfärdig glädje” (ej publicerad på hemsidan).

Framtiden är okänd för oss. Men vad som än kommer att möta oss, kan vi vara fullkomligt vissa om att han som föddes i ett stall i Betlehem och lades i en krubba är med oss. Han är Immanuel – Gud med oss. Det bekräftade han också före sin himmelsfärd: Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt 28:20)

Liksom det är Kyrka och Folks redaktions bön och förhoppning att tidningen ska vara både informativ och avslöjande men inte minst uppmuntrande och stärkande för tron, hoppas jag det samma med tanke på denna blogg. Hur mycket vi än skulle se som försämras och bryts ner är det nämligen en som inte förändras: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. (Heb 13:8)

Välkommen till min blogg!

Nu sällar jag mig till den långa raden av bloggare. Har jag då något att bidra med i bloggvärlden? Ja, det får framtiden utvisa. Det är i vart fall min förhoppning att du ska finna bloggen intressant och givande. Kanske du inte instämmer i allt jag skriver, kanske du blir provocerad? Men det som provocerar kan också vara med att skärpa tanken och stärka eftertanken. Min förhoppning är dock att du ska finna att det som skrivs på denna blogg är i samklang med Bibelns ord och med den allmänneliga kristna tron och bekännelsen.

Varmt välkommen att kommentera och ställa frågor!

Gunnar Andersson