Glöm inte de onådda

Leif Nummela i finska Folkmissionen skriver om nöden för att nå de onådda folken i en ledare i Uusi Tie 9/9-10. Jag återger den nedan från Kristet Perspektiv nr 4/2010. Det Nummela tar upp är något jag funderat mycket på, inte minst i förhållande till att många evangelisk-lutherskt kristna i Sverige på ett helt annat sätt än tidigare måste lägga stort engagemang på att bygga upp ett gudstjänst- och församlingsliv när det man tidigare varit en del av har raserats. Om man ska ha egen gudstjänstlokal och stå för lön till prästen kostar det också mycket pengar. Men låt oss inte glömma att vi som kristna har del i uppdraget att nå de onådda med evangeliet om Jesus. Ett uppdrag som hastar. Gud brinner av längtan att rädda människor innan det är för sent!

När kyrkostriden intensifieras och kräver mera uppmärksamhet måste väckelserörelserna vaka över att deras missionsinsats inte försvagas. Missionen har alltid varit och kommer alltid att vara ett kännetecken på en sund kristendom. Kristna är sändebud i världen. Kyrkfolket som blivit berört av Guds kärlek bär på nöden för de onådda folkgrupperna i världen. Om den nöden slocknar medför det en allvarlig snedvridning av kristnas liv.

En god nyhet är att antalet missionärer i världen har ökat kraftigt efter år 1980. I de över 4 000 missionsorganisationerna arbetar nu sammanlagt ca 250 000 missionärer från tvåhundra länder. Det innebär en tillväxt under trettio år med 2 200 missionsorganisationer och 180 000 missionärer. Ökningen är störst utanför västvärlden.

Samtidigt måste man konstatera att endast tio procent av missionärerna koncentrerar sig på att nå de 2,7 miljarder människor som evangeliet ännu inte har nått. Det finns över 3 000 helt onådda folkgrupper som inte ännu är föremål för missionsarbete.

Det finns alltså mycket ogjort arbete för en lång tid framöver. Missionsarbetet måste finnas kvar som första prioritet på listan över viktiga uppgifter.

De som sänder ut och de som sänds ut behöver inte vara något annat än vanliga kristna. Verket är Guds och han ger växten. Ett överväldigande uppmuntrande exempel på detta är det som under de senaste decennierna har skett i Mongoliet. Kyrkan har vuxit från några hundra personer till 50 000. Gud har använt sig av helt vanliga missionärer och kristna. En av dem är Christer Øygard, en pensionerad urmakare. Han reparerar klockor som man övergett och de säljs till förmån för missionsarbetet. Den norska tidningen Utsyn berättar om Øygards arbete och även om den otroliga församlingstillväxten i Mongoliet.

I missionsarbetet frågas det efter trofasthet. Gud själv svarar för tillväxten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s