Han visste

Vi går nu in i fastetiden. Nedan publiceras ett utdrag ur ”De sex akterna” av Simon N:n Röstin (Kyrkliga Förbundets bokförlag 1976). Språket är något reviderat av bloggaren.

——-

Ingen av oss vet vad som möter oss i morgon. Allt kan hända alla, säger Predikaren; vår erfarenhet säger detsamma. Vi ser knappt en handsbredd framför oss. Våra farhågor kan vara lika oberättigade som våra förhoppningar.

Så var det inte för vår Frälsare. Gång på gång upprepas det om honom, att han visste. Han kände den kallelse som var hans; han hade tagit på sig det ärende han skulle fullborda på jorden. Med öppna ögon gick han emot korset och döden. Långt i förväg hade han talat om det dop han skulle döpas med. Hur ängslas jag inte tills det fullbordas, säger han. Han talade om att han kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Och när han sista gången vandrade upp till Jerusalem, undervisade han sina lärjungar om vad som skulle hända: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.”

Han visste inte bara vad som väntade honom själv; han visste allt som skulle hända. Han hade reda på att en av lärjungarna skulle förråda honom, en annan svära på att han inte kände honom och allesamman ta anstöt av honom och fly. Det stod på förhand så klart för honom, att han i i förväg kunde tala om det för de sina. Ändå tvekade han inte inför försoningsverket för deras skull. All deras svaghet och synd, som han fullkomligt kände, fick honom inte att vackla på vägen. Han visste om allt, men han drog sig inte tillbaka.

Det var inte bara sina skröpliga lärjungar han kände. Han kände alla och behövde inte något annat vittnesbörd om männiksorna, ty av sig själv visste han vad som var i människan (Joh 2:25). Han såg hela den av blod och tårar vattnade jorden, han såg alla de ohyggliga brotten, all den gränslösa djävulskhet, som besudlat Guds värld i djävulens våld. Och ändå tvekade han inte. Hur absolut ofattbart, att han ville offra sig själv för denna värld, att han med öppna ögon tog på sig all dess skuld. O, kärleks djup, o, kärleks glöd!

Och nu gäller det oss, oss själva. Han visste vad som var i människan. Det vet egentligen ingen av oss. Om vi kommer nära honom börjar vi ana det. Vi häpnar över den bild av oss själva som plötsligt skymtar. Hela den hemska verkligheten ser vi inte; men det räcker med vad vi ser. ”Hur var det möjligt, att jag kunde handla så som jag gjorde?” Ändå är våra handlingar till sist inte det värsta. Ännu värre är själva vårt väsende, vårt hjärtas beskaffenhet. Hur kan så mycket otro, så många tvivel, så mycket fiendskap mot Herren finnas hos mig? Det är rent av en överraskning för oss, när vi får syn på det. – Det är ingen överraskning för honom, som bar all vår synd i sin kropp upp på korsets trä. Han visste. Han hade fullt klart för sig, hurdan just du, som läser detta, i grund och botten är. Och ändå tvekade han inte att ge sitt liv till lösen för dig. Han har kommit för att uppsöka och frälsa det som var helt och hållet förlorat. Han visste, vem du var. Han vet, vem du är ännu i denna dag. Men han vet också att han förlossat, förvärvat och vunnit dig, från alla synder, från dödens och djävulens våld.

——-

En välsignad fastetid tillönskas, där vi får fördjupa oss i vad vår Frälsare gjorde och led för att vi skulle kunna bli frälsta, få gemenskap med Gud vår Skapare!

”Jesus för världen givit sitt liv; öppnade ögon, Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, Då han på korset dör ock för mig.”

Annonser

Den intoleranta toleransen

Många hävdar att det svenska samhället ska präglas av tolerans och öppenhet mot det som är annorlunda. Men hur långt sträcker sig toleransen? Tolereras även åsikter och hållningar som inte är ”politiskt korrekta”? Har det i själva verket blivit så att den som står fast vid vissa värderingar som var självklara för gemene man för 30 år sedan inte längre tolereras?

I fredags träffade jag professor Kjell O Lejon för en intervju om dessa frågor. Under förra året gav han ut en debattbok: Tyckandets tyranni. Ett intressant möte om ett viktigt ämne. Intervjun publiceras inom någon vecka i Kyrka och Folk.

Ett citat ur bokens inledning:

Men varför är då ämnet så känsligt i vår svenska demokrati, som inte minst i internationella sammanhang länge kännetecknats av just tolerans? Varför väcker det sådan förargelse? Varför bemöts kritiken, hur saklig den än må vara, emellanåt med isande tystnad – som om den vore oväsentlig eller ointressant – eller med heta och fräna avfärdanden om osaklighet eller bakåtsträvande fanatism? Varför försöker liberala och sekulära trendsättare ofta tysta ner och marginalisera kritiker genom att utmåla dem, och särskilt dem som yttrar dig från ett traditionellt kristet perspektiv, som intoleranta fanatiker, mörkermän eller högerkristna? Varför försöker man genom retoriska grepp, omtolkningar av ord och till synes med ett mycket medvetet språkbruk, dölja det faktum att det är ur den judisk-kristna traditionen som våra demokratiska värden och våra demokratier sprungit? Varför försöker man alltmer åsiktslikrikta svenskarna efter en sekulär-liberal agenda och därmed samtidigt marginalisera eller helst helt utesluta den historiskt så viktiga kristna samhällsimpulsen, som fortfarande utgör en stöttepelare för vår kultur.

Boken har uppmärksammats på en del tidningar och bloggar. Mats Tunehag, Världen idag, menar att det är ”en av vår tids viktigaste böcker”. Boken recenseras i Kyrkans tidning och här, här och här är några bloggar som kommenterat boken.

Ett aktuellt exempel på hur traditionella värderingar, som var rådande för ett par decennier sedan, nu inte längre accepteras är det kristna paret i England som inte får vara fosterföräldrar på grund av att de menar att homosexuella relationer är felaktiga. Dagen rapporterar om det här. Paret har tidigare fostrat 15 barn. Nu får de inte fortsätta. Inte på grund av att de misskött sig som fosterföräldrar utan på grund av sina traditionella ståndpunkter. Krafterna för åsiktslikriktning är starka. Varför ringer inte varningsklockorna hos fler?

Kristen minister i Pakistan mördad

Shahbaz Bhatti, Pakistans förste och ende kristne minister mördades idag, Dagen skriver här. Det har under längre tid funnits en stark hotbild mot honom eftersom han kritiserat landets blasfemilag. Enligt Svenska Dagbladet mördades i januari en guvenör som motsatt sig samma lag. Blasfemilagen uppmuntrar enligt människorättsorganisationer till islamistisk extremism. Man riskerar dödsstraff om man talar illa om Islam eller Muhammed, en lag som enligt kritikerna ofta missbrukas.

Pakistanska talibaner har tagit på sig ansvaret för mordet.

Enligt Dagen har Bhatti hunnit uträtta en hel del som minister. ”Sedan utnämningen 2008 har Bhatti säkrat en fem procentskvot arbete för minoriteter i statliga myndigheter, fyra platser vikta för minoriteter i senaten, och fick även tillstånd att bygga bönerum för icke-muslimska interner i alla fängelser. I Pakistan sitter många religiösa aktivister fänglsade.”

I samband med en minskning av antalet ministrar i regeringen var det ett tag osäkert om Bhatti skulle få fortsätta som minister för religiösa minoriteter.  Nyligen stod det klart att han skulle få behålla jobbet. Enligt ovan nämnda artikel i Dagen sa han då: ”Jag kommer som en ödmjuk tjänare till Jesus Kristus att fortsätta att stå upp för lidande, utsatta och förföljda grupper. Jag är beredd att offra mitt liv för att försvara principerna om religionsfrihet, mänsklig jämställdhet och minoriteters rättigheter.”

Tragiskt nog har han nu fått offra livet.

Fick häromdagen Open Doors tidning med den årliga listan på de länder där kristna förföljs mest. Pakistan är på 11 plats, med följande beskrivning:

Även om förföljelsen inte kommer från staten i första hand, så lyckas de inte att skydda de religiösa minoriteterna. Under 2010 dödades 29 kristna, 4 dömdes för hädelse, minst 58 kidnappades, över 100 misshandlades svårt och under översvämningarna i augusti diskriminerades de kristna av myndigheterna vid fördelningen av hjälpinsatserna.

Följande böneämnen nämns också:

Be för dem som hjälper offren från översvämningarna att bygga upp sina liv.

Be att regeringen ska göra mer för att skydda religiösa minoriteter.

Be för de unga flickor som kidnappas och tvingas att konvertera till Islam.

Låt oss nu också be om att mordet på Bhatti ska få några goda konsekvenser. Att uppmärksamheten ska leda till förbättringar och inte minst att hans vittnesbörd ska få visa några till Jesus, vår Frälsare!

Uppdatering: Johan Candelin på Martyrkyrkans vänner säger till Kyrkpressen att mordet släcker hoppet för de kristna i Pakistan. Candelin gjorde för en tid sedan en videointervju med Bhatti som skulle sändas till tevekanalerna Al-Jazeera och BBC World om han dödades. Den kan ses här. Ett starkt vittnesbörd där han säger att han tror på Jesus Kristus som gett sitt eget liv för oss, att han vet meningen med korset och att han följer det. Han säger också att han är redo att dö för det han kämpar för.

Har inte jag rätt att leva?

Nyligen rapporterades om att det lagts förslag i Norge om att gravida ska erbjudas ultraljudsundersökning redan i vecka 12, vilket vanligtvis brukar ske i vecka 18. Det är försent att få reda på om det är något fel på barnet i vecka 18 menar man. Världen idag skriver om det här. Helt naturligt fruktar många att detta skulle leda till att fler barn med Downs syndrom aborteras.

Marte Wexelsen Goksøyr, skådespelare, som själv har Downs syndrom har väckt uppståndelse i Norge. Ett samtal på Stortinget med statsminister Jens Stoltenberg, arrangerat av Kristelig Folkeparti (KrF), upprörde en del. Läs om mötet här. Med anledning av besöket var det några som krävde att besöksrutinerna på Stortinget skulle stramas upp, vilket inte blir fallet. Bakgrunden till mötet var en krönika i VG där hon tar starkt avstånd från Arbeiderpartiets förslag om ultraljud till alla gravida redan i vecka 12. Wexelsen Goksøyr menar att en sådan praxis skulle leda till att många med Downs syndrom skulle bli aborterade. – Har inte jag rätt att leva? frågar hon retoriskt i krönikan.

Nu är hon inbokad till att tala på Oslo symposium i slutet av mars rapporterar DagenMagazinet. Det hon ska tala om är respekten för livet och risken för att få ett sorteringssamhälle.

Det är starkt att läsa om henne. Viktigt att hon gör sin röst hörd och att sådana som driver på förslag som leder till utsortering av människor får möta henne.

I Danmark är detta redan en obehaglig verklighet. Den ökande användningen av fosterdiagnostik med syftet att finna ofödda barn med funktionshinder har lett till att mycket få barn med Downs syndrom föds. 2009 aborterades 134 av 160 ofödda med Downs syndrom, endast 26 föddes… Detta enligt statistik från Dansk Cytogenetisk Centralregister i Århus, Danmark. Läs här.

Tänk vad många människor som skulle kunnat bidra till gemenskapen och samhället som inte fått födas…

Ett annat perspektiv på abortfrågan skrev jag om här för en månad sedan.