Där priset är högt

Dagen berättar här om en iransk pastor som två gånger vägrat att avsäga sig sin tro på Jesus. Trots att han som vuxen inte varit praktiserande muslim betraktas han som avfälling eftersom han har muslimska förfäder. Nu på torsdag riskerar han att bli avrättad.

Tyvärr är han långt ifrån ensam. På Open Doors hemsida går att läsa om många fler fall på olika platser i världen.

Jesus sade: Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er… Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. (Joh 15:18, 20)

Låt oss be för Yousef Nadarkhani i Iran och för alla andra kristna som lever under liknande förhållanden!

Attityd till äktenskapet

De senaste veckorna har det varit mycket debatt om antologin ”Happy happy – en bok om skilsmässa” som utkom i augusti. Tio kvinnor skriver om sina skilsmässor med tonvikt på hur de varit positiva och berikande erfarenheter.

Elisabeth Sandlund, tidningen Dagen, skriver idag med anledning av boken att äktenskap och skilsmässa är en fråga om attityd:

Går man in i äktenskapet med den fasta föresatsen att det handlar om ett förbund som man vill ska vara livsvarigt är sannolikheten stor att det faktiskt blir på det viset. Det var det vanliga förhållningssättet inte bara när morfar var ung för hundra år sedan utan långt fram i vår tid. Ändå inträffade skilsmässor, som ett nödvändigt ont, ett misslyckande, en sista utväg när alla dörrar till en fortsatt gemensam framtid stängts.

Har man däremot utgångspunkten att äktenskap är något temporärt, ser saken som att just nu älskar vi varandra så mycket att vi vill dela livet men om två eller fem eller tio år kan det vara helt annorlunda, är risken stor att skilsmässa blir, inte en nödlösning, utan något självklart och naturligt. Eller till och med härligt och eftersträvansvärt.

Det Sandlund skriver stämmer väl med det en äldre präst berättade för några år sedan. Han hade mött många som redan vid äktenskapets ingående tänkte i banorna av att äktenskapet är något som varar så länge jag har glädje och utbyte av att leva med den andre.

Tänk vad annorlunda det varit om de flesta åtminstone haft som önskan att leva efter följande kända ord av Jesus (de utgör evangelietexten på söndag): Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Om båda makarna hade intentionen att göra allt för att den andre skulle bli lycklig skulle förutsättningarna vara goda för att båda skulle få det bra. När man också lever av den förlåtelse Jesus vunnit åt oss kan sår man åsamkat varandra bli läkta. I vigselordningen står det: Där man och hustru lever i Guds förlåtelse får de hjälp att förstå och förlåta varandra.

Tänk på döden

Som en del av ett konstprojekt har en skylt med texten ”Tänk på döden” satts upp över gångtunneln till Nordstan i Göteborg, berättar Göteborgsposten. Många känner nog igen den från ”originalet” vid ingången till Stampens kyrkogård.

Skylten ger en viktig uppmaning. Konstnären Ann-Charlotte Rugfelt Ferm säger: ”Det är en skylt som många i Göteborg har hajat till när de sett. Den sitter ovanför ingången till Stampens kyrkogård. Man tänker efter när man ser den. Det är ett starkt budskap i en offentlig miljö och man accepterar den efter ett tag. Den har betytt mycket för livsbejakandet. Det är nu vi lever.”

Döden är något som vi i vårt samhälle i hög grad gömt undan, trots att det är något som vi vet väntar var och en av oss. Vi talar ogärna om döden och många vill inte konfronteras med den och undviker att se anhöriga efter att de dött, trots att det är en stor hjälp i sorgeprocessen.

Att tänka på döden betyder, precis som konstnären säger, mycket för livsbejakandet. Men jag skulle vilja tillägga ett avgörande perspektiv: Det skulle få oss att tänka på hur vi kan bereda oss på att vi själva ska dö. Döden är i grund och botten något djupt onaturligt. Människan är skapad för att leva. Döden är en konsekvens av den synd, ondska, som var och en kan konstatera finns i världen. Mitt in i denna verklighet förmedlar Bibeln, Guds ord, ett underbart budskap: Jesus, Guds Son, har på korset burit all synd och tagit konsekvensen av ondskan i vårt ställe. Han dog, men han uppstod också som segrare över döden!

Nu erbjuder Han oss var och en att ta emot syndernas förlåtelse så att vi blir räddade från det eviga mörkret och får del av det eviga, himmelska livet. Jesus talar till oss genom Bibelns ord och säger bland annat: ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” (Joh 8:51) Den som bevarar Jesu ord, tror på honom, får inte se döden och dess mörker utan får istället se Jesus och bli mottagen av honom. Och den som vill ha Jesus som sin Frälsare behöver inte vara rädd för att bli avvisad. Han säger: Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. (Joh 6:37)

Frihetens fullkomliga lag

Nedan följer betraktelsen jag skrev för 11 e tref som varit publicerad i Kyrka och Folk.

I söndagens epistel skriver Jakob om nödvändigheten av att vara ordets görare och inte bara dess hörare. Annars bedrar man sig själv. Det är viktigt att lägga märke till att uppmaningen är riktad till kristna. Strax innan uppmanas till att ödmjukt ta emot ordet som är inplanterat i er och som har makt att frälsa era själar. Det är endast den som genom dopet och tron har blivit förenad med Jesus som fått ordet inplanterat i sig. Guds ord behöver tas emot gång på gång, för det är endast det som har makt att frälsa oss och bevara oss i frälsningen.

Hur ska vi då förstå detta med att vara ordets görare? Det finns en viktig förklarande text i slutet av Jesu bergspredikan (Matt 7). Där liknar Jesus den som både hör och handlar efter hans ord vid en man som bygger sitt hus på klippan. Det huset föll inte trots störtflod och vindar som kastade sig mot det. Men den som hör utan att handla efter orden liknar en man som byggde sitt hus på sand. Det föll.

De senare är de som på den yttersta dagen ska möta följande ord av Jesus: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! (Matt 7:23) Dessa ord kommer att komma som en blixt från klar himmel för dem. För de säger: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? (Matt 7:22) Det tragiska är att de helt fokuserat på sin tjänst för Jesus och så kommit bort från den fasta grunden, Jesus tjänst/offertjänst för oss. Det är en evighetsavgörande skillnad på ”jag/vi har gjort” och på ”Jesus har gjort”. Vår egen tjänst, hur viktig den än kan vara, är ändå som lösa sanden. Det finns bara en grund som håller: Jesus och hans frälsningsverk.

Att bygga på sanden är en parallell till mannen Jakob skriver om som betraktar sitt ansikte i en spegel och sedan genast glömmer hur han såg ut. I spegeln fick han se hur han blev då han föddes av Gud i dopet: Rättfärdig, ren, fullkomlig i Kristus. Det glömde han och gick vidare i sin egen kraft och i sin egen fromhet. Det som kännetecknade fariseen i Jesu liknelse (Luk 18:9), att han berömde sig i jämförelse med andra för hur han var och vad han gjorde, är en frestelse som ligger nära till hands för oss.

De som däremot bygger huset på klippan (Matt 7:24-25) är de som blickar in i frihetens fullkomliga lag och blir kvar i den. De har förstått att inget de har i sig själva, inte ens deras bästa och godaste stunder eller handlingar håller måttet inför Gud. Allt är besmittat av synden. De tar sin tillflykt enbart till Kristus och berömmer sig bara av honom. För att vara en ordets görare är inget annat än att tro på Jesus, att ha Honom som sin Frälsare (Joh 6:40). Han är den fasta klippan, som håller och bär vad som än händer, vilka frestelser man än möter och vilka synder man än fallit i.

Du som blickar in i frihetens fullkomliga lag, i evangelium, ser att all din synd är utplånad av Jesu blod och att du i Honom är helt perfekt i Guds ögon. Inte ”bara” så att all din synd är borta utan också så att Jesu fullkomliga liv, som på varje punkt överensstämmer med lagens krav, är tillräknat dig. Du är i Kristus inför Gud som om du aldrig gjort något fel och under hela ditt liv alltid gjort det rätta. Och det beror inte på om din tro är stark eller svag utan helt och hållet på Jesus. Vill du, mitt i egen svaghet och synd, ha Jesus som din Frälsare – är du perfekt i Guds ögon.

Den som däremot försvarar synd i sitt liv och vill leva kvar i den ställer sig utanför nåden i Kristus. Men det är skillnad på att ha ”synden som hantverk eller som tandvärk”. Du som plågas av synden och vill ha förlåtelse kan trots återkommande fall och nederlag för Jesu skull vara viss om att synden aldrig tillräknas inför Gud (Ps 32:2) och att du aldrig kommer att dömas för den (Rom 8:1f).

Du som blickar in i och blir kvar i frihetens fullkomliga lag vill också leva rent. Den nya naturen i dig, som vill det goda, som har sin glädje i Guds undervisning (Ps 1) vill leva såsom den du är i Kristus. Och i gemenskap med Jesus, den sanna vinstocken bär du rik frukt (Joh 15:5). Tron är verksam i kärlek (Gal 5:6). Du vill visa kärlek mot medmänniskor och hjälper gärna den nödlidande. Samtidigt får du hålla fast vid, antingen du själv skulle se mycket eller lite frukt i ditt liv, att grunden för din frälsning och din frimodighet som kristen inte är trons frukt eller något du har åstadkommit utan Jesus och det han har gjort. I kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste (Heb 10:19).

Håll dig till klippan dyrköpta själ! Det skall för evigt då gå dig väl. Farorna hotar, hotar med död, Håll dig vid klippan kvar i all nöd!

Fruktan och oro, ängslan och kval, Synder och sorger, allt utan tal, Lämna åt Jesus! Stor är hans makt. Håll dig vid klippan, tro vad han sagt!

Varför då sörja, när du min vän, Knappt hinner börja sorgen, förrän Bärgad på stranden salig du står? Just genom klippan himlen vi når.

Lova Herren 522, v 1, 3, 4

”Gud älskade, därför älskade han”

Den som i någon mån fått upp ögonen för evangeliets underbara budskap, om att vi får vara Guds barn och äga alla våra synders förlåtelse genom Jesus Kristus, måste väl ibland också ha förundrats över Guds oföränderliga och eviga kärlek till oss – till oss som inte förmår att älska eller lyda Honom som vi borde. I går kväll läste jag ett stycke i Rosenius Husandakt om detta som jag gärna vill dela. Citerar ett utdrag. För övrigt rekommenderas Rosenius betraktelser för den som inte redan läser dem!

Ordet som utlades var: Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu ar syndare. (Rom 5:8)

Betänk nu det som aposteln så ofta upprepar: Gud gjorde detta för syndare, ogudaktiga och ovänner! Har vi då inte anledning att med förundran fråga: O, du milde Gud, är det sant att du älskar oss så? Och vad är orsaken till din kärlek? En gammal Herrens tjänare, som var fostrad för himmelriket, hade länge fördjupat sig i denna fråga. Han kom aldrig längre än till denna slutsats: ”Gud älskade, därför älskade han.” Orsaken låg i Guds egen kärlek. Han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv liknat sin kärlek vid en mors kärlek till sitt barn. Du ser hur en mor dag och natt kan bära och sköta sitt sjuka barn. Hon vakar vid dess bädd och bär det på sina armar, ett barn som inte gjort annat än tröttat ut henne med rop på hjälp och skötsel. Frågar du varför hon älskar det så, skall hon förvånad svara: ”Det är ju mitt barn.” Att älska sitt barn är en naturens lag för ett modershjärta. Hon behöver inte tvingas till det. Detta gäller inte bara en from mor utan en mor vilken som helst. Om barnet sedan blir ett sorgebarn och kommer in på brottets bana, kan en mor inte med likgiltighet tänka på sitt barns olycka. Det är hennes svåraste lidande. Sådan är modershjärtats natur.

Tänk, om Gud har en lika stor kärlek till oss som en mor till sitt förlorade barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu större kärlek. Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig (Jes 49:15). Vi har lärt känna kärleken därigenom att Kristus gav sitt liv för oss.