”Gud älskade, därför älskade han”

Den som i någon mån fått upp ögonen för evangeliets underbara budskap, om att vi får vara Guds barn och äga alla våra synders förlåtelse genom Jesus Kristus, måste väl ibland också ha förundrats över Guds oföränderliga och eviga kärlek till oss – till oss som inte förmår att älska eller lyda Honom som vi borde. I går kväll läste jag ett stycke i Rosenius Husandakt om detta som jag gärna vill dela. Citerar ett utdrag. För övrigt rekommenderas Rosenius betraktelser för den som inte redan läser dem!

Ordet som utlades var: Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu ar syndare. (Rom 5:8)

Betänk nu det som aposteln så ofta upprepar: Gud gjorde detta för syndare, ogudaktiga och ovänner! Har vi då inte anledning att med förundran fråga: O, du milde Gud, är det sant att du älskar oss så? Och vad är orsaken till din kärlek? En gammal Herrens tjänare, som var fostrad för himmelriket, hade länge fördjupat sig i denna fråga. Han kom aldrig längre än till denna slutsats: ”Gud älskade, därför älskade han.” Orsaken låg i Guds egen kärlek. Han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv liknat sin kärlek vid en mors kärlek till sitt barn. Du ser hur en mor dag och natt kan bära och sköta sitt sjuka barn. Hon vakar vid dess bädd och bär det på sina armar, ett barn som inte gjort annat än tröttat ut henne med rop på hjälp och skötsel. Frågar du varför hon älskar det så, skall hon förvånad svara: ”Det är ju mitt barn.” Att älska sitt barn är en naturens lag för ett modershjärta. Hon behöver inte tvingas till det. Detta gäller inte bara en from mor utan en mor vilken som helst. Om barnet sedan blir ett sorgebarn och kommer in på brottets bana, kan en mor inte med likgiltighet tänka på sitt barns olycka. Det är hennes svåraste lidande. Sådan är modershjärtats natur.

Tänk, om Gud har en lika stor kärlek till oss som en mor till sitt förlorade barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu större kärlek. Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig (Jes 49:15). Vi har lärt känna kärleken därigenom att Kristus gav sitt liv för oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s