Om den lösta tungan

Nyligen, 12 e tref, handlade evangelietexten om att Jesus botade en döv och nästan stum man (Mark 7:31-37). Det stora undret skedde när Jesus sade ”Effata!” ”Öppna dig!” Mannen kunde plötsligt höra och från att tidigare bara kunnat få fram en del ljud kunde han nu tala tydligt och klart. Det visar oss vilken makt Jesus har! En makt han har än idag.

Detta under var samtidigt ett tecken på en ännu större verklighet: Att Jesus genom evangelium vill och kan öppna våra andliga öron till att höra oss frälsta och lösa vår tunga till att tydligt och klart prisa Gud.

Folkets reaktion var: Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala. Allt Jesus har gjort är gott. Det är en sanning vi möter redan i Bibelns första kapitel. Han är ju Ordet som allt har blivit till genom (Joh 1:3, Kol 1:16). Gud såg på allt som han gjort, och se, det var mycket gott. (1 Mos 1:31)

När Jesus hade fullbordat frälsningen på Golgata bekräftade Fadern att det var mycket gott genom att uppväcka honom på den tredje dagen. Det förunderliga är att när Gud ser på den som är döpt till Kristus och lever i tron på honom kan Han också säga: Allt han/hon har gjort är gott! Det framgår tydligt i Herrens ord om kung David, som ju verkligen föll djupt i synd: Han höll mina bud och följde mig av hela sitt hjärta, så att han endast gjorde det som var rätt i mina ögon. (1 Kung 14:8) Så total är förlåtelsen att det inte ”bara” är brotten mot Guds bud som förlåts utan i Kristus är man inför Gud också som om man alltid gjort det goda och följt buden.

Där Guds ord blir mottaget, skapas en kärlek till Guds vilja, det bär frukt så att man vill tala tydligt och klart. Tungan blir löst till att lovprisa Gud och tala sant om både Gud och människor.  Samtidigt kan det här bli smärtsamt tydligt att man har kvar den gamla naturen som inte vill det goda. Därför behöver den som vill vara Jesu lärjunge pröva sig emot Guds bud, och när det gäller tungan/talet handlar det inte minst om 2:a och 8:e buden.

Håller vi Herren helig med våra ord? Talar vi sant om Gud? Stämmer det med Skriften? Inte minst en fråga för präster eftersom det värsta missbruket av Guds namn är att predika i strid med det Herren uppenbarat om sig i Bibeln. Används vår tunga till att åkalla Herren i all nöd, be, tacka och lova?

När det gäller 8:e budet och förhållandet till vår nästa: Kännetecknas mitt tal av att jag ”ursäktar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa”? I förklaringen till budet lär vi också att ”vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte ljuger om vår nästa, förråder, baktalar eller sprider ut ont rykte om honom”. Följden av att älska Gud är alltså att tala väl om medmänniskan som Han har skapat. Vi kan inte heller utesluta vissa människor från vår kärlek, som en laglärd verkade vilja (Luk 10:29).

Är det så att vi kristna idag tar det lätt på detta bud? Att det blivit accepterat, inte så farligt, att baktala eller sprida ont rykte om medmänniskor?

Vi behöver rannsaka oss var och en och fråga: Är det sant det jag hör om honom/henne? Antingen det är sant eller inte (vilket vi kanske inte vet); är det nödvändigt/kärleksfullt att föra det vidare? Hur kan jag i olika lägen tillämpa detta att tänka och tala väl om medmänniskan och tyda allt till det bästa, även då det kanske är jag själv som blivit sårad av någon?

Så kan det visa sig att jag behöver be Gud om förlåtelse och kanske också någon medmänniska. Undret med mannen vid Gallileiska sjön kan på detta sätt få påminna oss om att vi varje dag behöver leva i nåden som Jesus vunnit åt oss. Han som är vår verklige medmänniska, som offrat sig själv för oss. Endast då kan tungan lösas till verklig lovsång till Gud och hjärtat förnyas till att visa verklig kärlek och barmhärtighet mot medmänniskan.

Annonser