Pingstdagen

Hade förmånen att få fira gudstjänst på Fridhem idag utan att själv predika. En god, rannsakande och tröstande predikan! När barnen leker blev det en stund för stillhet, läsning och reflektion under eftermiddagen. Dagens text var Joh 14:23-31.

I predikan ställdes vi inför flera sanningar som är rannsakande. Men det jag skriver är inte ett referat utan främst reflektioner i förlängningen av det jag hört. Jesus säger: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Den som älskar Jesus håller fast vid Guds ord, läser Guds ord och lever av ordet. Kännetecknar detta mig, så att jag verkligen lever av Guds ord, läser och tar det till mig? När det gäller Guds ord äter man sig hungrig och svälter sig mätt. Guds Ande skapar mersmak när man får sinnena öppnade för rikedomarna i Skriften och den gåva Gud ger, men om man sällan läser eller lyssnar till Guds ord så förlorar man också insikten att detta är mat för själen som är alldeles nödvändig för mig. Man blir ”mätt” och märker inte längre behovet av Guds ord och behovet att leva i gemenskap med Jesus och i honom ha syndernas förlåtelse.

Att förändra, omtolka och läsa in den moderna människans tankar i Skriften går inte att förena med att älska Jesus. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Den helige Ande ledde apostlarna in i hela sanningen – den sanning som vi fått del av i Nya testamentet. Apostlarna talade och skrev på Jesu uppdrag, med hans auktoritet. Därför blir det fel att bara tala om ”Paulus ord”, ”Petrus ord” eller ”Johannes ord”. De har ledda av den helige Ande skrivit, men det är Herren Jesus själv som talar genom dem. Och vi ska därför lyssna lika uppmärksamt till breven som till evangelierna, eftersom det är Jesus som talar till oss i hela Skriften. Det är också viktigt att komma ihåg att Anden och Ordet inte är skilda från varandra. Läste i en postilla av Staffan Bergman jag fick nyligen, utgiven av Lutherska Konkordiekyrkan:

Så är pingsten det andeingivna, apostoliska ordets särskilda högtid. Vi prisar Anden för att han i NT genom apostlarna har skänkt oss Kristi ord och med dem har vi fått allt som behövs. Så har Gud själv lagt den grund på vilken hans kyrka skall bygga intill tidens slut. Den kristna kyrkan eller ”Guds familj” som aposteln kallar henne, är de som är ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20) … Så skapar och uppehåller den Helige Ande kyrkan med Kristi ord. Och där Kristi ord predikas, där är helt visst Anden, men där Kristi ord förnekas eller förtrampas, där är han inte.

Den helige Ande vill framförallt ge oss Kristi frid. Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Ytterligare ett litet klipp från Bergman:

Men världens frid, som handlar om att jaga lycka och tillfredsställa sina begär, är en bedräglig, kortvarig och falsk frid. För när lyckan vänder, när sjukdom kommer, när huset brinner upp, när skilsmässa slitit sönder familjen, när allt man levt för brakar ihop, eller när döden kommer, då är det slut med den frid och glädje som världen ger.

Så länge vi står emot Guds ord, håller fast vid synden, älskar, försvarar och omhuldar den, så kommer inte den Helige Ande till oss med Kristi frid. Men har vi lärt känna vår synd och plågas av den, då kommer han med Kristi frid och gör oss vissa om att den är vår. ”Den som lider av synden är helig” säger Luther. Vad menar han med det? Han talar om syndare som drivs till Kristus av sin plåga. Och Kristus lyfter av honom all skuld och skänker samvetsfrid och frid med Gud. En sådan människa har ett ständigt behov av nåden och friden i Kristus som gör henne helig, och som griper ständigt efter den. Hon har blivit omvänd av Guds Ande. Ett kännetecken på det är att hon älskar Kristus och håller fast vid hans ord.

Annonser

Förkunnelse och undervisning avgörande

Som uppföljning till förra inlägget länkar jag till ett mycket läsvärt inlägg av Jan Bygstad. Han hänvisar till Tarjei Giljes ledare om bristande traditionsförmedling och instämmer i de olika faktorer som Gilje lyfter fram som förklaring, samtidigt pekar han på förkunnelse och undervisning som den viktigaste faktorn för hur församlingen formas:

Likevel ser det for undertegnede ut til at Gilje overser den vesentligste årsaken bak denne utviklingen: Forkynnelsen. Kristenfolket blir slik forkynnelsen er, fordi forkynnelsen er den mest avgjørende faktoren når det gjelder hvordan tro og liv formes. I særlig grad gjelder dette barn og unge.

Bygstad lyfter fram fyra orsaker till den andliga bristsjukdom vi ser:

1. Oerfarna unga sätts att leda unga

2. Ungdomskulturen. Populärkulturen har format många samlingar och bland annat lett till att det blivit svårt att få den stillhet som behövs för att Ordet ska kunna göra sin gärning.

3. Spiritualiteten. Allt för mycket fokus har hamnat på upplevelse på bekostnad av att tillägna sig kunskap i tron. Gudstjänstformen är praktisk förkunnelse som formar det andliga språket och som i hög grad bestämmer vad som står i fokus.

4. Den undervisande förkunnelsen är helt nödvändig, att ”hela Guds rådslut” förmedlas.

Kris bland konservativa?

Tarjei Gilje skriver i norska Dagen om en kris han ser bland konservativa kristna. Han tycker sig se att något har gått fel i stafettväxlingen inom det konservativa Kristen-Norge och att det ideologiska avståndet mellan hans generation och dem som är över 60 är större än den behövt vara.

Det er vanskelig å få øye på de engasjerte unge menneskene som vil fronte tradisjonelle kristne standpunkter for en ny generasjon. Hva skjer når min generasjon i løpet av de nærmeste 10-20 årene skal ta over flere og flere av lederstillingene i Kristen-Norge?

Hva skjer med bibelsynet, med synet på kvinnelige prester, med samlivsetikken, med synet på Israel – eller med avholdssaken? Det er ikke spesielt lett å få øye på den systematiske rekrutteringen til de standpunktene som har preget de lavkirkelige og frikirkelige norske miljøene. Og da har vi ennå ikke sagt noe om Den norske kirke. Det ser ut for at det neste generasjonsskiftet kommer til å innebære en større omforming av Kristen-Norge enn vi har sett på lenge.

Gilje resonerar kring orsakerna och ser bl a att samhället har förändrats med ökat välstånd och stort informationsflöde med allt vad det innebär. Han pekar också på att många i hans generation upplever att kostnaden är för hög att driva kontroversiella ståndpunkter och att många därför ligger lågt och att man inte vill återuppleva tidigare generationers splittringar och konflikter.

Det Gilje skriver är högst aktuellt även i Sverige. Den tydlighet som präglade tidigare generationers bibeltroende ser vi betydligt mindre av idag.  Kanske man ibland tänker att den ”hårda” linjen inte bar frukt, eller att det var för mycket sanning utan kärlek? Men är det inte till och med så att både budskap och församling ofta präglas av tidsandan istället för av Skriftens tidlösa budskap?

Jesus själv måste förstås alltid vara förebilden, han som är full av både nåd och sanning. Därmed blir det också tydligt att det djupast sett är kärleksfullt att vara tydlig med vad som är Bibelns budskap – Jesus säger också att den som älskar mig håller fast vid mina bud (Joh 14:15). Viljan att lyda Guds vilja är en frukt/konsekvens av tron. Något att pröva sig själv emot!

Frågan om ”traditionsförmedlingen” från äldre till yngre är mycket viktig. Det är något som är nödvändigt att börja med redan för de yngsta, och då tänker jag här inte minst på att förmedla att Bibeln är sann och pålitlig och att dess budskap håller och bär även då folkopinionen ändrar sig. Men då är det viktigt att ha klart för sig att barnen snart lägger märke till om lära och liv hålls samman hos oss eller om det råder diskrepans däremellan.

Tillbaka på bloggen?

Mycket har hänt sedan sist jag skrev på denna blogg. Många är orsakerna till att det stannade av och att bloggen delvis föll i glömska. Den senaste tiden har jag återigen kommit att tänka att det skulle vara roligt att återuppliva sidan. Facebook och andra sociala media har sina förtjänster, men det som delas där försvinner snabbt i flödet. Jag tilltalas av bloggformatet och tycker inte att det finns för många bloggar som försöker driva en bibeltrogen och evangelisk luthersk linje.

Nå, bloggen är ingen tidning där man kan förvänta sig väl genomtänkta artiklar där man kanske slipat lite extra på formuleringarna. På en blogg kan man, som jag ser det, ibland ta sig friheten att skriva sådant som inte är helt ”färdigtänkt”. I bästa fall kan kommentarer bidra med ny fakta och insikt.

Även om jag inte längre tjänstgör på Kyrka och Folk har jag fått förtroende att fortsätta skriva ledare ibland. Nu föll det sig så att jag fick skriva en extra i nästan samtidigt som den beställda så det blev två texter veckorna efter varandra. Återfinns här:

Brinnande kristna förutsätter öppnade Skrifter

Publik eller församling?

Ständigt aktuella teman som jag ser det.