Pingstdagen

Hade förmånen att få fira gudstjänst på Fridhem idag utan att själv predika. En god, rannsakande och tröstande predikan! När barnen leker blev det en stund för stillhet, läsning och reflektion under eftermiddagen. Dagens text var Joh 14:23-31.

I predikan ställdes vi inför flera sanningar som är rannsakande. Men det jag skriver är inte ett referat utan främst reflektioner i förlängningen av det jag hört. Jesus säger: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Den som älskar Jesus håller fast vid Guds ord, läser Guds ord och lever av ordet. Kännetecknar detta mig, så att jag verkligen lever av Guds ord, läser och tar det till mig? När det gäller Guds ord äter man sig hungrig och svälter sig mätt. Guds Ande skapar mersmak när man får sinnena öppnade för rikedomarna i Skriften och den gåva Gud ger, men om man sällan läser eller lyssnar till Guds ord så förlorar man också insikten att detta är mat för själen som är alldeles nödvändig för mig. Man blir ”mätt” och märker inte längre behovet av Guds ord och behovet att leva i gemenskap med Jesus och i honom ha syndernas förlåtelse.

Att förändra, omtolka och läsa in den moderna människans tankar i Skriften går inte att förena med att älska Jesus. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Den helige Ande ledde apostlarna in i hela sanningen – den sanning som vi fått del av i Nya testamentet. Apostlarna talade och skrev på Jesu uppdrag, med hans auktoritet. Därför blir det fel att bara tala om ”Paulus ord”, ”Petrus ord” eller ”Johannes ord”. De har ledda av den helige Ande skrivit, men det är Herren Jesus själv som talar genom dem. Och vi ska därför lyssna lika uppmärksamt till breven som till evangelierna, eftersom det är Jesus som talar till oss i hela Skriften. Det är också viktigt att komma ihåg att Anden och Ordet inte är skilda från varandra. Läste i en postilla av Staffan Bergman jag fick nyligen, utgiven av Lutherska Konkordiekyrkan:

Så är pingsten det andeingivna, apostoliska ordets särskilda högtid. Vi prisar Anden för att han i NT genom apostlarna har skänkt oss Kristi ord och med dem har vi fått allt som behövs. Så har Gud själv lagt den grund på vilken hans kyrka skall bygga intill tidens slut. Den kristna kyrkan eller ”Guds familj” som aposteln kallar henne, är de som är ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20) … Så skapar och uppehåller den Helige Ande kyrkan med Kristi ord. Och där Kristi ord predikas, där är helt visst Anden, men där Kristi ord förnekas eller förtrampas, där är han inte.

Den helige Ande vill framförallt ge oss Kristi frid. Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Ytterligare ett litet klipp från Bergman:

Men världens frid, som handlar om att jaga lycka och tillfredsställa sina begär, är en bedräglig, kortvarig och falsk frid. För när lyckan vänder, när sjukdom kommer, när huset brinner upp, när skilsmässa slitit sönder familjen, när allt man levt för brakar ihop, eller när döden kommer, då är det slut med den frid och glädje som världen ger.

Så länge vi står emot Guds ord, håller fast vid synden, älskar, försvarar och omhuldar den, så kommer inte den Helige Ande till oss med Kristi frid. Men har vi lärt känna vår synd och plågas av den, då kommer han med Kristi frid och gör oss vissa om att den är vår. ”Den som lider av synden är helig” säger Luther. Vad menar han med det? Han talar om syndare som drivs till Kristus av sin plåga. Och Kristus lyfter av honom all skuld och skänker samvetsfrid och frid med Gud. En sådan människa har ett ständigt behov av nåden och friden i Kristus som gör henne helig, och som griper ständigt efter den. Hon har blivit omvänd av Guds Ande. Ett kännetecken på det är att hon älskar Kristus och håller fast vid hans ord.

Förkunnelse och undervisning avgörande

Som uppföljning till förra inlägget länkar jag till ett mycket läsvärt inlägg av Jan Bygstad. Han hänvisar till Tarjei Giljes ledare om bristande traditionsförmedling och instämmer i de olika faktorer som Gilje lyfter fram som förklaring, samtidigt pekar han på förkunnelse och undervisning som den viktigaste faktorn för hur församlingen formas:

Likevel ser det for undertegnede ut til at Gilje overser den vesentligste årsaken bak denne utviklingen: Forkynnelsen. Kristenfolket blir slik forkynnelsen er, fordi forkynnelsen er den mest avgjørende faktoren når det gjelder hvordan tro og liv formes. I særlig grad gjelder dette barn og unge.

Bygstad lyfter fram fyra orsaker till den andliga bristsjukdom vi ser:

1. Oerfarna unga sätts att leda unga

2. Ungdomskulturen. Populärkulturen har format många samlingar och bland annat lett till att det blivit svårt att få den stillhet som behövs för att Ordet ska kunna göra sin gärning.

3. Spiritualiteten. Allt för mycket fokus har hamnat på upplevelse på bekostnad av att tillägna sig kunskap i tron. Gudstjänstformen är praktisk förkunnelse som formar det andliga språket och som i hög grad bestämmer vad som står i fokus.

4. Den undervisande förkunnelsen är helt nödvändig, att ”hela Guds rådslut” förmedlas.

Kris bland konservativa?

Tarjei Gilje skriver i norska Dagen om en kris han ser bland konservativa kristna. Han tycker sig se att något har gått fel i stafettväxlingen inom det konservativa Kristen-Norge och att det ideologiska avståndet mellan hans generation och dem som är över 60 är större än den behövt vara.

Det er vanskelig å få øye på de engasjerte unge menneskene som vil fronte tradisjonelle kristne standpunkter for en ny generasjon. Hva skjer når min generasjon i løpet av de nærmeste 10-20 årene skal ta over flere og flere av lederstillingene i Kristen-Norge?

Hva skjer med bibelsynet, med synet på kvinnelige prester, med samlivsetikken, med synet på Israel – eller med avholdssaken? Det er ikke spesielt lett å få øye på den systematiske rekrutteringen til de standpunktene som har preget de lavkirkelige og frikirkelige norske miljøene. Og da har vi ennå ikke sagt noe om Den norske kirke. Det ser ut for at det neste generasjonsskiftet kommer til å innebære en større omforming av Kristen-Norge enn vi har sett på lenge.

Gilje resonerar kring orsakerna och ser bl a att samhället har förändrats med ökat välstånd och stort informationsflöde med allt vad det innebär. Han pekar också på att många i hans generation upplever att kostnaden är för hög att driva kontroversiella ståndpunkter och att många därför ligger lågt och att man inte vill återuppleva tidigare generationers splittringar och konflikter.

Det Gilje skriver är högst aktuellt även i Sverige. Den tydlighet som präglade tidigare generationers bibeltroende ser vi betydligt mindre av idag.  Kanske man ibland tänker att den ”hårda” linjen inte bar frukt, eller att det var för mycket sanning utan kärlek? Men är det inte till och med så att både budskap och församling ofta präglas av tidsandan istället för av Skriftens tidlösa budskap?

Jesus själv måste förstås alltid vara förebilden, han som är full av både nåd och sanning. Därmed blir det också tydligt att det djupast sett är kärleksfullt att vara tydlig med vad som är Bibelns budskap – Jesus säger också att den som älskar mig håller fast vid mina bud (Joh 14:15). Viljan att lyda Guds vilja är en frukt/konsekvens av tron. Något att pröva sig själv emot!

Frågan om ”traditionsförmedlingen” från äldre till yngre är mycket viktig. Det är något som är nödvändigt att börja med redan för de yngsta, och då tänker jag här inte minst på att förmedla att Bibeln är sann och pålitlig och att dess budskap håller och bär även då folkopinionen ändrar sig. Men då är det viktigt att ha klart för sig att barnen snart lägger märke till om lära och liv hålls samman hos oss eller om det råder diskrepans däremellan.

Tillbaka på bloggen?

Mycket har hänt sedan sist jag skrev på denna blogg. Många är orsakerna till att det stannade av och att bloggen delvis föll i glömska. Den senaste tiden har jag återigen kommit att tänka att det skulle vara roligt att återuppliva sidan. Facebook och andra sociala media har sina förtjänster, men det som delas där försvinner snabbt i flödet. Jag tilltalas av bloggformatet och tycker inte att det finns för många bloggar som försöker driva en bibeltrogen och evangelisk luthersk linje.

Nå, bloggen är ingen tidning där man kan förvänta sig väl genomtänkta artiklar där man kanske slipat lite extra på formuleringarna. På en blogg kan man, som jag ser det, ibland ta sig friheten att skriva sådant som inte är helt ”färdigtänkt”. I bästa fall kan kommentarer bidra med ny fakta och insikt.

Även om jag inte längre tjänstgör på Kyrka och Folk har jag fått förtroende att fortsätta skriva ledare ibland. Nu föll det sig så att jag fick skriva en extra i nästan samtidigt som den beställda så det blev två texter veckorna efter varandra. Återfinns här:

Brinnande kristna förutsätter öppnade Skrifter

Publik eller församling?

Ständigt aktuella teman som jag ser det.

Om den lösta tungan

Nyligen, 12 e tref, handlade evangelietexten om att Jesus botade en döv och nästan stum man (Mark 7:31-37). Det stora undret skedde när Jesus sade ”Effata!” ”Öppna dig!” Mannen kunde plötsligt höra och från att tidigare bara kunnat få fram en del ljud kunde han nu tala tydligt och klart. Det visar oss vilken makt Jesus har! En makt han har än idag.

Detta under var samtidigt ett tecken på en ännu större verklighet: Att Jesus genom evangelium vill och kan öppna våra andliga öron till att höra oss frälsta och lösa vår tunga till att tydligt och klart prisa Gud.

Folkets reaktion var: Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala. Allt Jesus har gjort är gott. Det är en sanning vi möter redan i Bibelns första kapitel. Han är ju Ordet som allt har blivit till genom (Joh 1:3, Kol 1:16). Gud såg på allt som han gjort, och se, det var mycket gott. (1 Mos 1:31)

När Jesus hade fullbordat frälsningen på Golgata bekräftade Fadern att det var mycket gott genom att uppväcka honom på den tredje dagen. Det förunderliga är att när Gud ser på den som är döpt till Kristus och lever i tron på honom kan Han också säga: Allt han/hon har gjort är gott! Det framgår tydligt i Herrens ord om kung David, som ju verkligen föll djupt i synd: Han höll mina bud och följde mig av hela sitt hjärta, så att han endast gjorde det som var rätt i mina ögon. (1 Kung 14:8) Så total är förlåtelsen att det inte ”bara” är brotten mot Guds bud som förlåts utan i Kristus är man inför Gud också som om man alltid gjort det goda och följt buden.

Där Guds ord blir mottaget, skapas en kärlek till Guds vilja, det bär frukt så att man vill tala tydligt och klart. Tungan blir löst till att lovprisa Gud och tala sant om både Gud och människor.  Samtidigt kan det här bli smärtsamt tydligt att man har kvar den gamla naturen som inte vill det goda. Därför behöver den som vill vara Jesu lärjunge pröva sig emot Guds bud, och när det gäller tungan/talet handlar det inte minst om 2:a och 8:e buden.

Håller vi Herren helig med våra ord? Talar vi sant om Gud? Stämmer det med Skriften? Inte minst en fråga för präster eftersom det värsta missbruket av Guds namn är att predika i strid med det Herren uppenbarat om sig i Bibeln. Används vår tunga till att åkalla Herren i all nöd, be, tacka och lova?

När det gäller 8:e budet och förhållandet till vår nästa: Kännetecknas mitt tal av att jag ”ursäktar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa”? I förklaringen till budet lär vi också att ”vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte ljuger om vår nästa, förråder, baktalar eller sprider ut ont rykte om honom”. Följden av att älska Gud är alltså att tala väl om medmänniskan som Han har skapat. Vi kan inte heller utesluta vissa människor från vår kärlek, som en laglärd verkade vilja (Luk 10:29).

Är det så att vi kristna idag tar det lätt på detta bud? Att det blivit accepterat, inte så farligt, att baktala eller sprida ont rykte om medmänniskor?

Vi behöver rannsaka oss var och en och fråga: Är det sant det jag hör om honom/henne? Antingen det är sant eller inte (vilket vi kanske inte vet); är det nödvändigt/kärleksfullt att föra det vidare? Hur kan jag i olika lägen tillämpa detta att tänka och tala väl om medmänniskan och tyda allt till det bästa, även då det kanske är jag själv som blivit sårad av någon?

Så kan det visa sig att jag behöver be Gud om förlåtelse och kanske också någon medmänniska. Undret med mannen vid Gallileiska sjön kan på detta sätt få påminna oss om att vi varje dag behöver leva i nåden som Jesus vunnit åt oss. Han som är vår verklige medmänniska, som offrat sig själv för oss. Endast då kan tungan lösas till verklig lovsång till Gud och hjärtat förnyas till att visa verklig kärlek och barmhärtighet mot medmänniskan.

Stiltje

Här har minst sagt varit stilla på denna blogg sedan i mars. Det beror främst på att det varit andra saker som tagit energin. Framför allt frågor som på olika sätt berör den omorganisation vi genomfört inom Kyrkliga Förbundet. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli och vi arbetar efterhand på att få arbetsfördelningen att fungera.

Nyligen har vi startat en blogg på Kyrka och Folks hemsida där antalet bloggare förmodligen kommer utökas efter hand. Välkommen att följa vad vi skriver där. Framtiden får utvisa om jag kommer behålla denna blogg parallellt. Ett tag framöver blir det så vart fall. Jag prövar mig fram.

Just nu är det förberedelse av söndagens predikan som gäller. Temat är ”Friheten i Kristus”. Ett underbart tema! Den som genom dopet och tron är förenad med Kristus är fri från synden (även om man fortfarande märker av den i livet på grund av syndafördärvet), fri från döden och lagens dom. Jesu botande av den döve och nästan stumme mannen (Mark 7:31ff) talar bl a till oss om att Jesus, som kan hela fysiska åkommor, kan öppnar våra öron så att vi hör Guds ord, hör evangeliet. Där evangeliet tas emot löses också tungan till att sjunga den nya sången om Lammet som köpt oss fria med sitt blod!

 

öppet köp på foster?

Frågan om människovärdet blir mer och mer brännande. Det naggas i kanten från fler och fler håll. Läs gärna Jonas Helgessons krönika ”Gud gör inga måndagsexemplar” i Dagen.

”Har vi börjat gå på en väg som kan leda till ett elitsamhälle där de bästa genetiska modellerna väljs ut? Vi ser en skrämmande utveckling av det här i Danmark, där nio av tio foster med Downs syndrom aborteras. Det finns forskning som pekar på att år 2030 kommer det inte längre att finnas några barn med Downs syndrom i Danmark. Frågan är: Är det en rättighet att få friska barn? Ska vi ha öppet köp på foster vi inte tycker håller måttet?”

 

Det verkliga alternativet till Kyrkans tidning

Andreas Holmberg citerar ur Kyrka och Folk nr 10 om Eckerdals brev till prästerna i Göteborgs stift på sin blogg EFS idag.

Andreas skriver: ”Läs gärna hela Kyrka och Folk – det verkliga alternativet till Kyrkans Tidning (sorry, Helle Klein och Seglora smedja!). Och vill du läsa fler nummer går det bra att prenumerera. K&F har varken presstöd eller några stora församlingsbidrag, och redaktör Sidenvall hör till de mest välvässade ledarpennorna i landet – även vår förre Budis-redaktör Per-Erik Lund (”i denna stund ni vet”) gav honom sitt erkännande.”

Man får tacka för de vänliga orden. Ta honom på orden: Börja prenumerera på Kyrka och Folk om du inte redan gör det! Det aktuella numret om Eckerdals brev till prästerna i Göteborgs stift kan läsas i sin helhet här och här.

Anders Brogren har samlat artiklar i ärendet på sin hemsida.

Uppdatering:

I ett nytt inlägg skriver Holmberg att EFS borde träda upp till sina evangelisk-lutherska medsyskons försvar. ”Säger vi inget till försvar för dem som har ”fel” ämbetssyn, så finns det ingen kvar som kan försvara oss när vi själva isoleras p.g.a. ”fel” äktenskapssyn och gammaldags könsbegrepp (hur är det nu ärkechefen: kan folk vara fäder till barnen de föder?)”

Han ställer också frågan som jag många gånger ställt mig: ”Och snälla EFS-are: varför bjuder vi in Svenska kyrkans stiftschefer till varenda konferens, hur gnostiska de än blir?… Vi legitimerar ju dem och deras liberalteologi helt i onödan.”

Vad hjälper det?

”Vad hjälper det nutidsmänniskan, om hon skulle reda upp alla sociala och politiska problem – vilket hon förvisso inte kommer att göra på grund av det djupa syndafördärvet – men förlorar himmelen och själens salighet?”

G A Danell i ”Så säger Herren”

Göteborgsteamet

Sedan i höstas är ett team på fyra personer verksamma på Vasaskolan och LM Engströms gymnasium i Göteborg. På skolorna hjälper de till med andakter, stödjer de kristna skolgrupperna, bidrar med lektionsstöd, har caféverksamhet, anordna läger, samt håller i en del fritidsaktiviteter, mm. Deras önskan är enligt hemsidan ”att få kunna vara med och göra Jesus personlig för eleverna. I Joh 1:46b står det: ”Kom och se”, genom kamratskap vill vi peka på Jesus.”

I nästa veckas nummer av Kyrka och Folk kan du läsa ett reprtage om Göteborgsteamet. Man kan också följa deras viktiga arbete på denna sida: Göteborgsteamet.